Sorg.
2010 var helt klart mitt svåraste år. Min älskade mormor dog och det tog mig så mycket hårdare än vad jag trodde. Hon hade varit sjuk länge men när hon tillslut inte orkade längre var jag inte förberedd.
Även jobbet var fruktansvärt. Jag blev lovad fast tjänst med många möjligheter men fick slag efter slag innan jag till slut slängde in handduken och sa nej. Trots att jag blev arbetslös har jag mått så mycket bättre än jag gjorde på jobbet X . Jag tänkte att nu har jag min chans att göra allt som jag alltid velat göra men som inte blivit av: resa till Australien var mitt huvudmål! Hösten 10 skulle bli min bästa höst.
Men allt förändrades, igen. Dagen efter min födelsedag, den 17 juli, blev Nora sjuk. Hon hade varit hängig är kortare tid men på lördagen förändrades hennes andning kraftigt. Jag ringer till veterinären som tycker att jag ska komma in med henne för en undersökning. I tron att hon hade fått värmeslag sitter jag och mamma utanför och väntar på att få komma in. Röntgen av lungorna visar att hon har vätska i lungorna och luft i brösthålan. Veterinären säger åt oss att vi måste fatta ett beslut. Jag kan inte förstå vad det är hon säger och börjar gråta okontrollerat. Hur kan jag fatta ett livsavgörande beslut när hon var frisk dagen innan? Vi beslutar att de ska göra allt de kan för att Nora ska bli bättre.
Under söndagen verkar läget stabilt för att sedan förvärras på måndagen. Luften i brösthålan vill inte ge med sig och de måste sätta in ett dränage. Nora töms under dagen på 1000 ml luft. Hon blev snabbt lite piggare och på onsdagen får hon komma hem igen. Vilken oerhörd lättnad! Min älskling blev bra. Hon var väldigt trött och jag vakade över henne som en hök. Vid minsta andetag som inte verkade bra slog mitt hjärta dubbelslag och jag blev alldeles kall. Nora blev bättre för varje dag. Veterinären sa att om inte andningen blev sämre inom en månad så kunde jag slappna av och det gjorde jag. Vi hade fått en extra tid tillsammans.
I början av oktober åkte mamma, jag och Nora upp till stugan och hade en underbar helg. Nora var lycklig och sprang i skogen. Det var då hennes vårta på benet började blöda, mycket. När vi kom hem igenbokade jag tid för kontroll av vårtan. Den undersöktes på fredagen, hon opererades på måndagen och fredagen den 15 oktober fick jag reda på att hon hade en blodkärlstumör. En ny operation bokades in måndagen den 18 oktober. Eftersom veterinären ville vara säker på att dehade fått rena ytor och att ingen cancer fanns kvar. Det här var den jobbigaste perioden. Noras ben svullnade upp och vi blev tvungna att åka in till Albano varje dag för kontroll av såret och bandageläggning. I det här läget beslutade jag mig för att Nora inte skulle behöva gå igenom mer jobbiga saker. I samråd med familjen beslutade vi att om cancerns spridit sig skulle hon inte behöva lida mer. Till slut kom äntligen lite glada nyheter, cancern var borta! Vilken lättnad. Vi hade fått ytterligare bonustid tillsammans.
Nora och jag flyttade upp till Örnsköldsvik och Nora trivdes som fisken i vattnet. Hon var så glad att få vara tillsammans med Cosmos, Mickis och Hasse. Vi träffades nästan varje dag och Nora levde upp. Äntligen skulle 2010 bli bra! Även om året hade varit skit så skulle det sluta på topp!
I tron att 2011 skulle bli ett underbart år började jag slappna av. Tyvärr märkte jag att Noras andning ibland verkade ansträngd men hon var fortfarande glad och verkade ha fullt av energi. Jag bokade in en tid och då visade det sig att luften i brösthålan hade kommit tillbaka. Jag kände hur allt svartnade och hur jag började sjunka igen, när jag äntligen var på väg tillbaka. Veterinären gav mig två val; avlivning eller dränage i Sundsvall, men om det hade varit hennes hund skulle hon valt det första alternativet. Veterinären påpekade att även om vi skulle sätta henne på dränage igen kommer det förmodligen att komma tillbaka. Hon gav mig två dagar att vara med Nora eftersom luftvolymen kunde stiga fort och att hon då skulle få oerhörda problem med andningen. Efter det beslut jag fattade när hon hade cancern kände jag att jag inte kunde låta henne gå igenom mer. Hon har varit så duktig och stått ut med så mycket. Nu var det min tur att vara stark och även fast jag vet att det var det rätt beslutet kändes det så himla fel. Klockan 11.30 den femte januari 2011 fick mitt hjärta somna in. Jag saknar henne något oerhört och det gör ont varje dag även fast smärtan blir lite lättare att bära.
På söndag har det gått ett år sedan min mormor gick bort så den här veckan känns extra tung.
2011 kommer inte att bli mitt bästa år men jag försöker i alla fall. Men ska det vara så himla svårt för mig att få vara lycklig?
